Det sista perspektivet
Det sista perspektivet
Inne i mig pågår hela tiden en tanke- och känsloprocess som inget har med schema eller planering att göra. Jag och Du kan inte veta ena dagen vad vi kommer att uppleva, känna och tänka nästa dag. Därför kallas morgondagen okänd och den gångna dagen förbi, med eller utan speciellt minnesintryck av den. Har Du sett bonaden och ordspråket: "Gårdagen är förbi, morgondagen har Du ej sett. Idag hjälper Herren."
Bonaden fanns i hallen i mitt föräldrahem. Det är så på kornet som det verkligen kan vara; för alla individer, de må vara aldrig så rigida, akribiska, kalenderbitande eller förutseende. Tänk om de människor som var passagerare på Titanic respektive Estonia hade haft en aning om vad som skulle hända med fartyg och passagerare… Nej, den människa finns inte, som kan vara helt säker på hur allt går - att det går illa eller att allt går bra. Och det är vad livet går ut på. Fullständigt ospännande vore det annars. Det är just för att vi från början gavs egen fri vilja, som det är så. Hade vi alla varit marionetter i Guds hand hade bara Han behövt tänka och handla, inte vi.
Man har en stark tro på materien, materialen och de specialister som är till för oss i såväl sjukvård, politik och kommunikationer - bussförare, taxiförare... att TVn inte ska explodera, brand inte utbryta i huset där man bor, men framförallt har man den tilltro till sig själv, som är nödvändig för att man ska kunna köra bra i trafiken och i första hand lita på sig själv och i andra hand tro gott om alla andra - inget får hända...
Jag liksom enbart är (läses äääääääär) och känner glädje och/eller olust i det som sker, medan allmänt kända eller omtalade saker faller i anakronistisk ordning i mitt minne - väsentligheten i mitt liv är inte vad som händer andra, utan vad som händer mig och de mina. Det är inte själviskhet, utan mest omsorg om den egna själen. Ett med åren försämrat minne hjälper mig därvid lag.
Jag är ingen spåman och har heller inte de gåvor Nostradamus hade, men jag tror att det är en för världshistorien mycket spännande och i viss mening avgörande tid, vi nu befinner oss i. Med finansoro, börs- och bankkrascher, nya krig i Mellanöstern och klimatförändringar som verkar accelerera på ett farligt sätt.
Mera intresse av och för det andliga livet är vad människorna behöver. Fast utvecklingen inte ser ut att gå åt det hållet, sker ändå saker som pekar på att människor alltmera spanar efter en djupare mening med livet. Det ser jag positivt på. Men viktigast, eftersom var och en är sig själv närmast, är att jag - äntligen - kan börja ana det sista perspektivet, det som synes sluta med döden men likt brutet ljus kan byta riktning och tända liv i en annan dimension: Det finns en tro som ligger öppen för fortsatt liv av annan och renare dignitet än det jag upplever här på det lilla runda klotet i det stora outforskade universum. Min resas slut på jorden är kanske bara ett uppehåll på en station, innan en himmelsk förflyttning utan bagage och bekymmer tar mig till (som det står i psalmen) "den eviga ron" i närheten av Guds tron.
/Lennart
