Prosa
Från åldersfjället
Ur ett ur kan man ta ut oron och små pilleskruvar
och mojänger, som det behövs mikroskop
eller särskild ögonkikare för att se och hantera.
Klockan går fel, urmakaren gör sitt och tidens
vanlige bärare är nöjd igen. Hyser man sen bara
urets oro, kan man vara lugn. Men blir man orolig
i sin själ, stannar inte klockan för det, utan
tickar sig mot 00.00 snabbare än bärarens hjärta
närmar sig sitt avslut. Klockans mållinjer är ju
dessutom passerbara och återkommande,
medan vårt stegande framåt både för oss
bakåt i tiden och omutligt mot midnattsklockans
sorgeklang. Spänt eller avspänt går vi, snabbare
än vi behöver.
Stress är människans inbyggda oro
och kan sätta igång ekorrhjul och rastlöshet,
migrän och hjärtflimmer. Där behövs också en
väl kostymerad balans, som övertar befälet
varje gång man stiger över fel tröskel eller
tar för många steg åt gången. Snett och vint
kan det bli med det mesta, när man “går in i
väggen”, bryter samman eller “tappar fattningen”.
Det finns faktiskt en broms, en magkänsla,
en varningssignal man borde ta på allvar,
rentav lyda. Kroppen säger ifrån, säger man.
Ja, men vi är ofta så dumma att vi bara
struntar i varningen och istället ökar både
programinnehåll och aktivitetshastighet.
En dag är allting annorlunda. Man vaknar tom
och trött och börjar morgonprocedurerna på
tomgång och utan att själen ler eller ögonen
lyser, utan att kroppen lyder sin egen hjärna
- nej visst, hjärnan har just “gått in i väggen”.
Det är nu soma och psyke (kropp o själ) visar
hur beroende de är av varandra och hur
anledningar till sammanbrott antingen tar sig
kroppsliga eller psykiska uttryck. Om nu en
depressionsperiod börjar är det en s k
A-människa det drabbat, så hon går inte till
läkare eller vårdcentral i första taget. Nej, det
gäller att bita ihop och även om det blir mekaniskt
ändå göra det man ska. Här ska inte klagas
- och inte vill man ha sjukdagar, fattas bara!
Men det går inte i längden. Det finns alltid val.
Välja kapitulation, ge upp eller fortsätta tills man
stupar på sin post. I hela denna process har i
själen det andliga fått allt mindre rum i tanke
och känsla och krympt till det som en gång
var utgångsläget för den fria vilja Gud gav;
den att välja Honom som sin hjälpare och Herre.
Bönen, meditationen och andliga visioner får
inte plats hos den deprimerade och “förlamade”.
Det är tankar jag får när jag ser hur livet blir
för hårt för många människor. Deras kärlek till
livet och glädjen har tagit fel riktning och gått in
på en för farlig väg, men omedvetenheten och
aningslösheten har lurat dem. Varför blir det så?
Teknik som blir var människas verktyg, som
datorer, mobiler, diverse ändringar i mentalitet
och vanor - allt som drar en bort från det eteriska
och andliga och gör kommunikation till något
tekniskt man bara måste behärska, helst bättre
än andra…
Detta är inget egentligt budskap, bara tankar
som slagit ner i mig i några dagar. Jag tänker
vila en stund i en rastkoja på ålders-fjället. Det är
både kalt och kallt och klockan har stannat.
Min oro har inget med dess oro att göra.
Jag knäpper mina händer även när de värker.
Någon är vid min sida. Jag känner det och tror det.
Tiden går och jag är i den. När min tid är slut
märks det lika lite i det stora hela som när moln
byter plats på sommarhimlen - över åldersfjället.
Lennart
-
Den lille askersundaren
-
några minnesrader (från 1936-40)
-
Bron över sundet…
Där stod jag ofta och metade abborrar, fast mest fick jag löjor. Men det fanns en knepig gubbe där, som kallades Fiskar-Olle. Han stod där nästan jämt. Jag minns lukten från honom. Han luktade rutten fisk och snus.
Hans tänder var sönderfrätta och saffransgula, kläderna skrynkliga och trasiga, fläckade av fiskblod och glimmande fjäll. Han sa inte mycket, men ibland muttrade han.Först spottade han på masken, sen spottade han i vattnet, å i med reven. Sen stod han där och hängde mot broräcket med ena benet långt bakåt. Jag såg smutsen på hälen och uppåt en bit.
Han hade för det mesta sandaler. Med jämna mellanrum spottade han i vattnet och gjorde grimaser så att de gula tandstumparna syntes. Och fisk fick han. Men han hade alltid katter strykande utefter benen. Jag vet inte varifrån de kom, alla. Men en kände jag igen, hamnsjåare Larssons katt. Den var så tjock att magen strök mot marken och ryggen svankade som om den vore av.
När Fiskar-Olle gick hem var han följaktligen lika tomhänt på fisk som när han kom till bron, för katterna fick alltsammans. Inte vet jag vad han levde av, karln.
Det var träbro då. Senare invigdes en grönmålad bro i järn och betong. Gamle kung Gustav V signerade kopparplattan, som sitter vid ena brofästet, grön av ärg.
Klädseln. Det var omöjligt att få rätt distinktion påpojkarnas klädsel. Om de gick i för korta långbyxor eller för långa kortbyxor...
Och hästarna som klapprade fram mitt i gatan. Jag minns att jag förvånade mig över att hästarna utförde sina behov var som helst. Jag trodde länge att det egentligen fanns något slags dass också för hästar, fast de hästar jag såg var slarviga och ouppfostrade.
Gatorna och torgen var belagda med kullerstenar. Som grå fastlagsbullar såg de ut. Det var svårt att springa å dem. Jag snavade ofta och föll och fick sår på knäna.
Hamnen och järnvägsstationen var jag mycket intresserad av. Det gick räls från järnvägsstationen till hamnen. Där vankade jag omkring, oftast klädd i sjömanskostym och ribbade strumpor, som var fästade i livstycke med strumpeband.
Balanserade på en räl, eller klev på syllarna och förbjöd mig själv att kliva mellan dem. Det imponerande svarta ångloket med grönt lackmönster. Röksuckarna. Visslan. Gnisslet. Och propsbåtarna vid kajen i hamnen. Lyftvajern som en snara runt en bunt renbarkade stockar. Med händerna på ryggen stod jag hellre kvar och kissade på mig, än jag lämnade "nöjesplatsen" när nöden klämde. Den atmosfären var min barnromantik: att känna lukten av tjära från båtarna blandas med doften av kåda och stillastående sötvatten. Och så gubbarnas
mustiga språk. Svordomarna gick som på ett snöre från mun till mun. Jag njöt. Det var en slags smörjelse för en pastorsson, som inte ens fick följa med klassen på skolfilmsföreställningar i Hantverksföreningens lokal. Filmer som visade hur man tillverkade papper och hur man behandlade mjölken på mejerierna. Hur samhället fungerade. Det kostade tjugofem öre. Men det var inte därför, sa far. Det var synd! De andra grabbarna kallade mig sällan vid mitt rätta namn. "Jesusknäpparn" eller "Anden" kallade man mig. Min far var pastor och missionsbokhandlare, hade sin butik vid torget, intill skoaffären. På andra sidan Resia låg Lönns charkuteri…
Jag gick flitigt i söndagsskolan och fick många guldstjärnor i det lilla häftet. De klistrades in under minnesversen tillsammans med bibelbilder i flerfärgstryck. "Jesus älskar alla barnen" sjöng vi och jag överröstade alla. Jag var både mammas och Guds barn. Så länge den kombinationen höll fanns det styrka i den. Jag hade mina aggressionsklumpar, men de gav bara småknotter ifrån sig. "Fy sjutton! Fy sjutton!" var det aggressivaste jag vågade. Gud kunde höra mig. Jag trodde länge att samvetet var kroppens viktigaste organ. Man talade ju så ofta om samvetet i min miljö: i hemmet, i kyrkan och även i skolan. Det var en slags kompensation att höra hamngubbarna svära, utan att man behövde annat än andas i samma takt. Hålla med inom sig. Jag smög nära för att plocka till mig deras ord. Liksom stoppa dem i fickan. Triumfen hoppade jämfota på samvetet, vilket i och för sig gjorde ont, särskilt efteråt, som träningsvärk i gråtmusklerna. Varje kväll blev jag inpenslad med bibelspråk och jag blev alldeles blöt i öronen av alla tåriga böner. Men jag deltog flitigt i dem – kunde inte somna utan att ha läst aftonbön med eget tillägg.
Lennart
